Jag får ont i magen av allt det här. Vi tar svåra beslut på jobbet. Barnen går i skolan och där verkar de inte alls prata om smittspridningsriskerna och hur man ska agera. Barnen tycker vi är fåniga när vi säger att de ska tänka på att hålla avståndet i matkön osv.
Att det dessutom är mycket kring andra saker på det privata planet gör att ibland så är tårarna nära. Det känns deppigt. Nu ska jag tillämpa Anja Pärsons tips att vid denna tidpunkt bestämmer jag mig för att jag har deppat o gråtit färdigt och nu ser jag med tillförsikt på framtiden. Dagen är här! Låt oss leva den fullt ut! :)