I helgen har vi varit på shoppingturné till Sundsvall och Umeå på jakt efter grejer till vårt nya hus i Hemavan. Vi hittade fina möbler på Blocket och det känns alltid bra att få köpa begagnat för att få återanvända och slippa köpa nytt.
På fredag natt sov stod vi hos en kompis utanför Sundsvall och sov. Trevlig pratstund och vi fick lite husgeråd av honom eftersom han ska flytta. :)
På lördag kväll körde vi till Vitskärsudden på Obbolaön för att sova. Väl där fick vi ner på piren och njöt av solnedgången och havsdoften. Det är verkligen något speciellt med havet. Jag är ju uppvuxen vid havet och har seglat alla somrar på havet, så det är verkligen bekanta dofter och minnen som kommer upp. Jag tänkte såklart att jag skulle hoppa lite på stenarna som jag alltid gjort i mitt liv. Men stenar på en pir ska man inte hoppa på. De kan vara lösa. En sten kullrade och jag slant ner i ett hål och stukade foten rejält. Jag grät och ojade mig för det gjorde så ont!!! Det var till och med så att en snäll äldre man som var ute med hunden kom fram och frågade hur det gick. Han var inte rädd för Corona han inte. Snällheten tog överhanden. Verkligen ett stort tack till honom som ville hjälpa och frågade hur det gick.
Jag haltade med hjälp av Anneli upp till plåtisen och fick där lägga foten i högläge. Då kom jag på att min telefon var borta. Jag hade tappat den ur fickan när jag föll. Anneli fick göra en sökinsats och hittade den. Tur! Jag lindade in foten i Annelis underställströja med frysta jordgubbar som kyla emellan. Innan värktabletterna började värka gjorde det så fruktansvärt ont så jag höll på dö.

Nu är foten stor och svullen men jag kan gå på den utan alltför stora smärtor. Jag går lite långsamt bara. Kanske var det just det som var meningen med detta. Jag stukade foten för att jag helt enkelt skulle sakta ner livet och hinna tänka efter. Hinna reflektera och vila. ;)
Ja ja, ny dag på jobbet. Det blir trevligt det. Ha en fantastisk dag!