För ganska länge sedan nu bestämde jag mig för att inte titta på mobilen innan jag stigit upp ur sängen. Jag har nämligen lärt mig att jag mår mycket bättre om jag skippar mobilen och istället bara stiger upp och gör mina morgonbestyr. I morse vaknade jag i god tid för vi började lite senare på jobbet, så vi skulle äta frukost hemma. Det betydde att jag hade lite extratid i sängen innan jag var tvungen att kliva upp. Jag slog på tv4 Nyhetsmorgon och plockade fram mobilen. En kvart senare drygt var det dags att kliva upp men det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag känner mig liksom stressad på ett sätt som inte känns bra när jag börjat med mobilen på morgonen. Nu har jag lärt mig det, så jag får ta nya tag och inte plocka fram mobilen på morgonen helt enkelt. 

Idag var jag i barngrupp igen för Maria var tillbaka i köket. :) Det kändes bra. Lite mindre splittrat än igår. Igår var jag i köket, levererade och serverade mat ute i skogen, var i köket, tröstade ett gråtande barn, var i köket, for och skjutsade barn o grejer, var i köket och avslutande sedan i barngrupp ute. Puh! Men det fixade jag ju... hihi...

Jag fick en härlig lunchpromenad med min fru idag. Hon hade planering så då fanns möjligheten att vi kunde gå tillsammans. Det är alltid trevligt att få stämma av lite och småprata om ditt och datt. Jag gillar verkligen att jobba med min fru. Hon är trygg och säker och en person som jag alltid kan luta mig mot. Att jag sedan får komma hem i vår trygga vrå och dela myset, bubbla i poolen och få ha mitt familjeliv tillsammans med henne gör livet värt att leva. 

Det är många gånger under de senaste åren som jag tänkt; var det värt det att separera? Svaret har alltid landat på JA. Det var helt klart värt det. Trots att vi haft svårigheter utifrån - saker vi inte kan rå på. Människor runt omkring oss som inte kan förstå oss, som inte kan förmå sig att låta oss njuta och kunna vara en del av det. Människor, som jag tolkar det, som har för stort ego, som inte kan öppna upp och fråga sig: "varför känner jag så här inför paret Sara & Anneli?", "vad är det jag är rädd för?", "varför kan jag inte förstå och acceptera att de är lyckliga och att det räcker för mig?"... 

Vi har många gånger de senaste fem åren haft det guppigt på vår väg i att bilda vår nya familj; en bonusfamilij. Det är aldrig enkelt. Jag har sagt det tidigare - barnen gör det så himla bra att de kan flytta mellan och anpassa sig till alla olika familjeförhållanden. För oss som bonusföräldrar till den andras barn är det inte enkelt. Det är många anpassningar som ska göras. Det är mycket som måste diskuteras för att jag och Anneli ska förstå varandra. Många kompromisser som måste göras för att vi ska kunna komma fråmåt tillsammans. Öppna samtal; en dialog och mycket öppet lyssnande är a och o i detta. 

Oj, jag som inte visste vad jag skulle skriva om idag. <3 Det löste sig visst. Jag har mycket jag funderar på. 

I afton hoppade jag in för en annan skivstångsledare på Friskis. Det var superkul! 22 deltagare. Många jag inte träffat förut, som inte varit på mitt pass tidigare. Jag hoppade in för en tjej som brukar ha skivstång soft, så jag instruerade mycket om vilka variationer man kan göra för att hålla träningen på sin egen nivå. Det är så kul att både de som är vana motionärer och vältränade, som de som inte är vana motionärer eller kör lite mindre intensivt gav mig tummen upp och tyckte att passet var bra. Jag kör igen på torsdag. Då ska jag hoppa in för en annan tjej. :) Detta betyder att det utan problem kommer att bli tre träningar denna vecka. Det är det jag eftersträvar nu - att träna regelbundet och minst tre gånger i veckan. Jag tar mina lunchpromenader dessutom, vilket känns mycket bra. 

Nu är det snart natt... Zzz

God natt, så ses vi imorgon. 

Igår blev det klart att vår kock Maria på jobbet skulle vara sjuk och hemma idag. Jag är ju första in i köket om det blir så, så jag ställde in mig på det. 

När klockan ringer 05.39 är det inte riktigt så att jag hoppar ur sängen. Det var kallt i sovrummet och jag ville bara ligga kvar i värmen. Jag tänker tillbaka på den härliga helgen i fjällen och längtar ut till naturen igen. Men idag är det kökstjänst! Det blir sååå bra. 

Jag inte kommit in i gängorna än vad gäller planering av mitt matintag. I och med att jag tänker lågkolhydratkost så ska jag ju inte äta mackor, flingor eller gröt. Jag ryckte åt mig en banan och en avokado innan vi for hemifrån. Det blev riktigt bra frukost tillsammans med ett ägg. 

Jag har ju varit en del i köket men när jag inte är där varje dag är det svårt att få in rutinen. Jag försökte tänka på vår relativt nya kock Maria som verkar så cool. Hon blir inte stressad. Hon planerar när hon ska göra vad och sen gör hon bara "en sak i gången" och då är hon fokuserad på det och känner ingen stress över resten av dagen eller uppgifterna. Jag försökte också köra så; planera och genomföra utan att stressa. Men när klockan närmar sig att slå lunchtimmen så känner jag mig ju lite stressad över att jag inte hunnit skära alla grönsakerna; tomaterna, färdigt. Men som mina tålmodiga kollegor brukar säga: "vi har ingen brådska - det är klart när det är klart - vi fixar det!". Det känns verkligen skönt. Och idag var det inte åtta hungriga barn som satt och grät av hunger redan innan lunchtimmen var slagen, så det fixade sig ju! hihi... :) 

Jag skulle dessutom göra färdigt mellis till utegruppen eftersom jag skulle iväg till skogen med deras mat. Det var riktigt trevligt. De är ju inte heller stressade - vilket är skönt. Jag fick servera dem mat i skogen och samtidigt äta tillsammans med dem. När jag plockat ihop allt o kommit tillbaka till förskolan laddade jag bara om diskmaskinen eftersom mina fina kollegor städat upp i matsalen och vid borden, så det var klart redan. Jag fick helt enkelt chansen att ta en lunchpromenad på min rast! Det kändes väldigt skönt i höstsolen!

På min promenad fick jag inte bara njuta av höstsolen utan jag såg också fina blåklockor vid vägkanten. Jag har lärt mig att jag ska njuta av det lilla. Andas. Tänka. Njuta. Reflektera. Vara tacksam. Och det är jag verkligen. 

På min promenad hittade jag ett äpple i gräset hos Ante & Mia som jag norpade. Mycket gott lunchpromenadäpple! Tack för det!    

På min promenad hejjade jag på en bilist som passerade mig. Alla ser så glada ut när man hälsar på dem. Jag brukar tänka på det Friskis & Svettis brukar säga: "hälsa alltid på kunderna som kommer in - det kan vara det första eller enda leendet och hälsningen den personen får idag". När jag var i gymmet senast och tränade, så träffade jag en bekant. Det var så trevligt att få prata med henne och höra hur läget var. Jag fick dessutom hjälpa henne i gymmet med träningen, vilket jag tycker är superkul! Att hjälpa människor med stort och smått är det jag lever för. Att få människor att må bra ger mig energi. Jag har mött många människor som har olika problem med hälsan. Då vill jag gärna dela med mig av den bästa hälsokosten som jag äter. Den är helt naturlig och kan hjälpa kroppen att få det den behöver för att kunna läka sig själv. Är det dessutom någon jag kan hjälpa igång med träningen eller hjälpa till att utveckla sin träning så gör jag mer än gärna det. Jag har hållit träningsgrupper som jag peppat igång med träning och att de fått en push till att fortstätta. Det är sååå kul!

Nu har lilla hjärtat redan somnat bredvid mig. Imorgon är en ny fantastisk dag! God natt.

Idag blev det frukost, städning av stugan och hemfärd. Det var jättehärligt väder och vi önskade såklart att vi kunde stanna kvar så länge som vi ville. När vi ska pensionera oss, så ska det bli så! Längtar redan!

På väg hem tvärsvängde vi förbi vår stuga där min mamma och pappa var för tillfället. Pensionärerna påtade på och hade det bra. Under färden hem kunde vi lyssna på en pod. Det är himla praktiskt att lyssna på en givande pod i bilen. Det var Sanna Ehdin som intervjuades i Sunshinepodden. Hon har en filosofi om att kroppen kan läka sig själv bara den får göra saker den mår bra av och äta rätt saker. Jag håller med fullt ut. Det är dags att jag hittar alla dessa små knep som passar för mig och min kropp. 

Det är redan många saker som jag tagit till mig i litteratur jag läst och poddar jag lyssnat på. Förr kunde jag vara hetare i temperamentet. Jag kunde bli riktigt arg och skrika åt barnen eller så. Nu har jag lugnat ner mig. Jag inser att skrikandet inte ger nåt bra alls. Jag ska givetvis markera för dem vad som inte är ok, men samtidigt bemöta dem med respekt och en fråga "vad tänkte du nu" eller "hur kommer det sig att det blev så här". Jag tycker att jag försökt lära barnen vissa saker i sin uppväxt. Det kan jag säga att det har jag inte alls... Barn gör som föräldrar gör. Alltså måste jag ju förändra mitt förhållningssätt och bemötande. Jag har just förändrat tillvaron lite för sonen som har sån dragningskraft till det som han sysslar med just för tillfället; ser tv, spelar spel, lattjar på mobilen. Jag har lovat att inte bli arg om han lovar att resonera och reflektera tillsammans med mig. Jag vill få honom att tänka. Att tänka före. Att tänka efter. Vi har många bråk och hårda ord i bagaget med oss. Det kommer att bli en resa denna höst. Jag ser fram emot att den kommer att bli bra. 

Det var faktiskt det jag läste, i boken Att välja glädje av Kaj Pollak, idag; att se en vision framför sig att allt kommer att bli bra. Gör en visualisering om saker som jag vet brukar vara svåra att bemästra. Tänk igenom varje steg. Le. Känn tacksamhet. Kroppen och hjärnan är ju fiffinurlig! Den kan ju liksom programmeras till det man vill om man vill. I den boken beskrivs hur jag ska tänka att varje person jag möter kan jag lära mig nåt av. Den person jag möter kanske bär på en rädsla, så bemöt hen med kärlek och glädje för att hjälpa hen att komma över sin rädsla. Det jag tampas med är att inte brusa upp när mina närmaste säger något till mig som jag uppfattar är riktat MOT mig. Jag ska inte ta det som att det är kritik. Jag ska ta det som en tanke/känsla från dem. Ta emot den. Känna på den och bolla tillbaka frågan "hur kommer det sig" eller "det var inte meningen att du skulle känna så". Det jag vet är att jag har det tungt inom mig och har haft det under flera år. Jag kämpar med allt som varit jobbigt dessa år. Jag försöker nu bearbeta mig själv så att jag kan läka både i sinnet och kroppen. 

Ikväll var jag på Friskis och körde mitt skivstångspass och jag ser fram emot veckan som kommer: då kör jag mitt pass både tisdag och torsdag eftersom jag vickar för två andra tjejer. Det blir ju perfekt för jag tänkte ju ändå träna dessa dagar. Träna regelbundet är ju devisen! ;) 

Nu ska jag stoppa träningskläderna i tvätten, läsa mer ur boken och sedan mysa med mitt hjärta. Älskar att sova med henne!! Fast det är lite svårare att komma nära varandra nu när hon köpt ett tyngdtäcke! ;) hihi - svårigheter är till för att övervinnas! Natti <3

Idag har varit en jobbardag med arbetslaget då vi pratat igenom verksamheten. Mycket bra och givande diskussioner. Jag antecknar medan alla andra fortsätter att surra. Sen läser jag upp det jag snott ihop. Inte alltid klockrent men jag fick en eloge av en kollega som sa att hon tyckte att jag gjorde det så himla bra. Alltid skönt att höra!
Vid lunchen blev det en rapp och mycket kort promenad för att få lite syre i skallen och blod i cirkulationen. Efter vi tjatat färdigt tog vi en kort men mycket lugn och trevlig promenad i närområdets marker för att leta förrätten: kantareller! Jag hittade den första kantarellen! Wohoo!!! Så var kantarellögonen installerade så då fann vi ett gäng.

Efter den långsamma, rogivande promenaden skulle några rensa svamp och några kunde ta en längre promenad in till Hemavan. Jag var en av dem. Jag valde det för att min mage var hård o spänd. Den behövde röra på sig för att komma igång. Det kändes mycket bättre efteråt. Väl i Hemavan gick vi på affär?n och skulle handla. De andra handlade godis medan jag sa till mig själv att jag gillar inte sånt - jag behöver inte det. Det gick ju råbra!!! Wow! Jag vann striden mot sötsakerna och sockersuget!!

Väl tillbaka gjorde vi middag och det räckte till en ordentlig förrättamacka med kantareller åt oss var.

Det blev en trerätters middag med en köttgryta som huvudrätt och fruktsallad m grädde som efterrätt. Mm så gott!!
Sen åkte såklart godisskålarna fram. Anneli hade redan förberett mig på att hon kommer att äta av godiset. Och det förstår jag ju. Hon har inte samma avståndsbehov som jag. Men hon åt bara tre godisar! Bravo!! Det var mycket bra gjort! Jag är så stolt över henne men faktiskt inte förvånad, för när hon bestämt sig för nåt då kör hon verkligen det! En styrka hon har!

Jag är så tacksam för den här dagen! Den har gett mig styrka i sinnet och kroppen känner sig glad också.
Dags att knoppa! Jag avslutar med några vackra bilder från dagen.

Vi anlände till Hemavan vid kvart i nio igår kväll. Vi inväntade husbilen o eftersläntrarna och de anlände kvart i elva båda två. Kolsvart och regnigt ute. Lite surr, kvällsfika och sen i säng.

Det blev sovmorgon till sju idag. Låg o drog oss en stund o frukost tillsammans allihop kl åtta. Vi kollade vädret o insåg att idag skulle det bli bättre väder än imorgon. Så vi beslutade oss för en vandring längs Drottningleden.
Det blev en fantastisk dag! Vackra bäckar, trevliga samtal och fin vandringsled med underbara vyer. En fantastisk rekreation. Som en lisa för själen. Sånt här borde vi göra oftare. Jag och mitt hjärta. Vi och barnen kanske?!

Det var motigt i morse. Kroppen ville inte vara med. Ont och spänningar i hela baksidan. Jag blandade min fantastiska vitamindryck e9 i flaskan innan vi for. Jag kände direkt när vi gått bara 500 m att det blev bättre med ökad blodcirkulation i kroppen. Jag fick den energi jag behövde även av e9:an. Jag bara njöt den mil vi gick i naturen. Det är så härligt att bara vara ute så här. Det är ju det fantastiska i mitt jobb på förskolan. Jag får vara mycket ute med barnen och upptäcka saker i naturen. Då kan jag verkligen njuta.

Vi pausade med lunch o fika två gånger under dagen och tog det verkligen piano för att alla skulle hinna med. Det var ett skönt och avslappnat gångtempo.
Lite lustigt var faktiskt att jag bar med en sorts utetoalett trots att jag inte har några problem att göra toaletten i det fria. Den kom till användning av en annan så nu är den testad i alla fall. Den fungerade och var perfekt för sitt syfte. Den kan vi använda i verksamheten på förskolan så att arbetsmiljön blir bättre i flera avseenden.

När vi kom tillbaka till stugan satte vi oss för att jobba några timmar. Jag har så kloka kollegor. Det finns så mycket erfarenheter och idéer inom arbetslaget och jag är så tacksam för att få dela det med dem.
Det blev en god lasagnemiddag och en del surr och skvaller. Hihi...

Ögonen började kännas trötta när det plötsligt damp ner ett mail och kvällen förändrades som i ett slag. Jag kände depressionen och uppgivenheten välla in över mig. Det finns saker som verkligen har varit svårt att handskas med de senaste åren. Det har påverkat hela mitt psyke successivt under denna tid och jag har nästan gått in i väggen. Jag har med Annelis stöd kunnat kämpa mig igenom varje jobbig tid men jag ser ju inget slut än... Det är ofattbart hur detta kan påverka mig så mycket?! Jag som känt att jag varit en sån stark kvinna. Är jag inte det? Jag vet att jag har så många kvaliteter men de grusas av andra människor och händelser som jag vet att jag inte ska låta mig påverkas av. Det kommer snart att lösa sig. Det kommer att bli bra.

Jag väljer att njuta av ens sista härlig bild från fjället denna dag. Det är jag som är stark och bra. Jag kommer att klara mig igenom alla svårigheter och må bra i slutändan.

God natt min värld. Dags att sova och se en ny dag imorgon 

Idag har det visserligen regnat, men det är inte det som har legat över mig så att jag känt mig hängig. Det är bara en sån dag då jag inte har nån energi. Det blev ingen lunchpromenad idag. Jag gick och lade mig o sov på rasten istället. Det behövde jag och min kropp. Det är ju nu 6:e dagen på lågkolhydratkost. Det kan också göra sitt. Då blir jag låg på energi och tung över pannan och får ont i hela bindväven. Jag får spänningar i hela baksidan av kroppen. Det är både träning och vila som behövs då. Det vet jag. Men det tar liksom emot att träna när man är under isen och bara vill sova. ?

Just nu sitter jag i bilen och är på väg till Hemavan på helgtrip med jobbet. ? Det kommer att bli så kul att få prata och skratta och diskutera och vandra i naturen tillsammans. ?

Det är vackra mörka och ljusa moln som målar upp sig på himlen. Hörde även åskan när vi stannade för att äta i Malå. Jo, ni hörde rätt - vi gick på Frasses o åt. Det blev en kebabtallrik med mycket sallad och mindre pommes. Jag höll inte riktigt måttet på lågkolhydrat där men det är ju viktigt att bestämma när det känns rätt och inte. Man ska alltid komma ihåg att känna efter vad dagsformen säger. Det gäller både kost och träning. Det är viktigt! Kom ihåg det! ?

Det är min fina, fantastiska fru som kör. Anneli kör så bra. Jag tror jag ska ta mig en lite tupplur. Det brukar jag göra så bra. ?

Imorse var jag uppe i god tid innan jobbet. Hann dricka en god morgonkopp kaffe från min kaffemaskin och läsa tidningen. Jag tände ljus och hade en skön stund för mig själv.

Idag är nämligen en sån dag att jag åker själv till jobbet och Anneli jobbar hemifrån. Så, en puss till frun, sen drog jag till jobbet.

Har fått förmånen att vara ute med barnen från kvart i sju på morgonen till klockan två idag när jag gick hem. En härlig dag med höstlig morgon och sedan blev det sol o värme.
Jag tog min lunchpromenad och hittade goda (sura och beska) rönnbär. ? Jag njöt ändå av att de är fulla med antioxidanter så jag håller mig frisk. Tänkte kanske att jag ska plocka in lite rönnbär o lägga i frysen. Har hört att de blir sötare då. Goda i morgonfilet i vinter! Vi får se om det blir av.

Jag är så tacksam för alla lugna sköna stunder jag haft under dagen. Har försökt att inte reta upp mig på någon annan och inte försöka förutspå vad andra tänker o känner. Vill de inte berätta för mig så behöver de inte. Jag har nämligen, i omgångar i mitt liv, varit något av en expert på att fundera över vad andra tycker o tänker. Nu funderar jag kanske lite kort, men sedan tänker jag att det kan ju inte jag veta - men det var säkert nåt bra de tänkte om mig. ? Jag ska tänka gott om mig själv. Det är stärkande.

I eftermiddag och under kvällen har det varit fullt upp. Jag har fått ha lite kvalitetstid med sonen både genom shopping o prat. Det känns som att vi kommer närmare varann nu. Det är en klok kvinna som sagt till mig en gång att; ingen vill väl ha en utskällning eller tillsägelse? Det är så sant! Man vill bli bemött med respekt och ödmjukhet. Det är nåt jag försöker anamma nu. Att inte bli fly förbannad. Att inte skrika. Att försöka ha en bättre samtalston. Att inte låta sträng. Mycket ?att inte? här men det blir nog bra tror jag. Jag ska fokusera på det positiva. Lyfta det positiva.

Mer träning än lunchpromenaden hann jag inte med för jag har packat för att imorgon åker vi till Hemavan med jobbet!! Sååå kul!!! Det ser jag fram emot! I kväll handlade vi all mat och sånt. Så det ska bli intressant och se vad som blir uppätet.
Nu går ögonen i kors. Dags att natta. ?

Det här "nya" livet jag försöker skapa mig är inte så lätt alltid. Det handlar om att jag ska förstå vad min kropp mår bra av och hålla mig till det. Men det är ju så himla många frestelser hela tiiiden!! Till exempel att Maria hade gjort en vinbärskaka på jobbet som såg supersmarrig ut... men jag klarade av att inte smaka den. Det jag vet är ju att jag mår bra av att äta lågkolhydratkost. Jag utesluter helt enkelt bröd, pasta och socker. Helt enkelt??! Njae, det är ju hur svårt som helst när det är nybakt bröd på jobbet och barnens nybakta kladdkaka på kvällarna. Men som sagt; en dag i taget är min melodi just nu. Jag måste vänja mig vid att planera lite bättre bara vad som ska ätas. OCH om det bjuds på go'fika (som tex när barnen bakat) så ska jag givetvis smaka. Jag ska inte vara storbjuden inte! Nä, det funkar ju inte att jag tackar nej om jag vill att barnen ska smaka allt jag bakar och lagar. hihi... 

Sen är det som det är med träningen. Jag ska ju träna lågintensivt. Hmm... hur kul och enkelt är det? Jag som ränner omkring som en skottspole hela tiden och hinner arton saker samtidigt. Tror jag i alla fall. När jag då ska och träna vill jag ju liksom ta i. Men nu gäller promenader, långsamma cykelturer och att köra lagom intensivt på gymmet. 

Idag tog jag en lunchpromenad på jobbet. Superhärligt väder. Det är så att jag känner tacksamhet för det lilla jag får; en promenad då jag kan filosofera själv en stund. 

Det var ganska lugnt på jobbet idag och efter mellis hörde vi att jaktlaget skjutit älg idag igen så vi tog en liten cykeltur till älgslakteriet för att kolla läget tillsammans med en liten grupp barn. Trevliga bybor träffade vi och fick visa älgen för barnen. 

Väl hemma blev det ganska snabbt att värma mat för alla barn skulle åt olika håll på träningar. En på fotboll och innebandy, en på innebandy och en på crosskörning. Anneli skjutsade till crossträningen så jag fick en lugn stund hemma att få lite ordning på grejer. 

Jag mår så bra av att få lite ordning och pyssla och städa. Jag kan må psykiskt dåligt till slut om det ligger grejer och bara väntar för länge på att nåt ska hända. Idag satte jag upp en list i köket som legat o skrotat på golvet ett tag. Jag tätade igen ett hål i en golvskarv med ekfärgad silikon också. Sen rensade jag bland mina prylar som bara ligger och ligger. Ni vet; visselpipor, gamla körkort och foton på barnen, linjaler, en miniräknare, bankdosan... saker som mest bara tar plats men måste nog finnas kvar ändå. Kollade in min låda med tröjor när jag lix var in i garderoben och tyckte att jag hade det lite trångt där. Kastade ut 5-6 tröjor och gav dem till dottern så hon kanske vill ha en eller två. Hon har ju kommit i åldern då hon börjar bli lite kräsen... Tonåring - vad kan man mer säga?! hihi...

Nu är det dags att släcka mina trötta ögon. Imorgon ska jag vara tidigt på förskolan. Bäst att vara pigg och rapp! 

Tjohej! :) Go'natt!