I dagsläget har jag bott med barnen var annan vecka i snart fem och ett halvt år. De var alltså bara 8 och 10 år när vi separerade. Jag tycker verkligen att de gjort det bra. De har tyckt att det bitvis har varit jobbigt men vi har pratat oss igenom dessa stunder. Min situation med barnen är lite annorlunda eftersom barnens pappa valt att varannan vecka bo på annan ort. Det betyder att de inte kan välja om de vill fara till pappan hux flux. När separationen var ett faktum och kommande månader, som var rätt jobbiga, gick så var vi rätt tydliga att barnen skulle bo hos oss varannan vecka för att vi ville båda ha dem hos oss. Vi ville inte att de skulle få välja att bara bo hos den ena för vi tyckte inte att det var bra varken för dem eller oss. Åren har gått och detta är fortfarande tydligt hos dem. Det är en tydlig uppdelning mellan veckorna. Jag kan tycka att det är lite jobbigt att ha så lite kontakt med barnen under pappaveckorna. Problemet är om jag kontaktar dem så kan de i princip tycka ?Vad vill du? Lägg dig inte i här o nu för nu är jag hos pappa.? Jag förstår att det är nog mest jag som tänker detta, och att barnen inte menar så illa alls. Men det känns ändå i hjärtat. Det är svårt att veta vad jag kan eller bör göra åt detta.

Idag har det varit en full jobbardag. Tidig morgon till sen kväll. Fantastisk dag ute i höstsolen. Kallt men vi ordnade brasa och fick god, varm mat utskjutsad av vår härliga Maria. Avslutade med en tretimmars arbetsplatsträff med mycket bra diskussioner. Vi kom hem och jag tände ljus och vi hade lite mys medan vi gick igenom posten.

Sedan en stund i massagestolen innan läggdags. Natti natt - imorgon är en ny fantastisk dag.