Idag har varit en sån där fullt-upp-dag igen. Först öppnade jag på jobbet. Det var supermysigt för jag fick förbereda överraskning med ballonger för Julia som fyller år idag. Slutade alltså tidigt och då for vi till kiropraktorn. Justerade och som nya bar det sedan iväg till körskolan. En sväng via Coop för att köpa bananer och en chokladbit för att klara eftermiddagen. Vi håller ju på ta BE-kort och har redan klarat teorin så vi skulle ta nån lektion innan uppkörningen. Det gick riktigt bra. Släp har vi ju kört förut. ;)
Efter det var det äntligen dags att åka hemåt. Via Ica. Väl hemma blev det kantarelltoast till middag. A&A var här också. Efter middagen kände jag att all min energi var slut. Det kändes inte alls bra. Jag lade mig en stund på sängen. Tårarna kom och jag somnade. En lite tupplur sedan for vi till garaget för att sätta plogpinnar nu när det inte var tjäle längre. Då kom det ännu mer tårar. I mörkret. Det är många saker som får mig till tårar. Jag orkar inte med det jobbiga längre. Anneli får tyvärr ta vid vissa delar för jag orkar helt enkelt inte. Skönt att jag har henne. Hon är stabil att luta mig mot.
Jag tänker rätt mycket när det är så här kämpigt. Jag vet ju att jag skulle kunna vända mina tankar. Jag borde i alla fall kunna det. Men det är så svårt. Jag hittar ingen glädje inom mig när allt bara sköljer över mig.
Vi träffade en kompis på affär?n som har haft det kämpigt med en grej i ett halvår. Nu var det strax i ordning igen så det kändes ju skönt för dem. Jag kunde inte undgå att tänka: vad skönt för henne att det bara var ett halvår. För oss har det gått två hemskt jobbiga år. Och vi ser inte slutet än. Det tär på mitt psyke och min hälsa.

Jag beundrar de positiva, obotliga optimisterna som jag vet finns. Jag skulle också vilja skaka av mig allt och bara rakryggad vandra genom allt. Men tyvärr kan jag inte det.
Nu har jag varit vaken alldeles för länge. Igen. Jag säger god natt 23:35 och väckaren står på 05:45...