Jag har stor förståelse för att livet inte alltid är på topp. Jag kan känna det så tydligt själv nämligen. Det går bara inte att smila upp mig och hålla det inne när det känns som att jag skulle vilja säga nåt rakt ut. Så kan det säkert kännas för barn också. De har dessutom inte samma verbala förmåga så de kan inte uttrycka vad de egentligen känner utan behöver ta till skrik och grin för att ge uttryck för sin känsla. Ibland vill jag göra detsamma. Jag har gjort det någon gång förut men har känt att jag mår inte bra av att uttrycka mig så känslosamt. Det är bättre när jag håller det inne så jag inte går så djupt ner i humörsdalen. Det är så jobbigt att ta mig upp därifrån. Samtidigt vet jag att det är en urladdning som jag ibland behöver. Jag behöver gråta ordentligt ibland.
Nu är det dags för fem minuters paus och sen ska jag ladda för skivstångspass. Jag ska hoppa in för en annan som är sjuk.

Vi hörs o syns! Lev ordentligt! Sen kan det vara försent.